prassel.

jag skyller hela köret på ett utdrag. självdestruktiviteten, min konst, den kvicka räddningen mot tillflyktsorten.
musik är ett mentalitetens språk, därför bankar jag på mig själv i längtan av något slags rytmiskt mönster, en melodi som fångar upp mina ben och kastar ut dem på dessa kalla gator.
jag inser att min åtrå inte är någonting jag kan ta på eftersom jag redan flugit tvärs över jorden för att få uppleva någon slags intimitet, nostalgi och observans.
det blir mest melankoli och pannkaka av alltihopa.
jag älskar det men vill inte ha det. ingenting är bra för mig.

note to self: JAG MÅSTE LÄRA MIG att sluta ljuga, ta medicin varje dag, upphöra städandet efter min styvmamma och slutligen göra en polisanmälan. bör också kolla upp all mani som börjat utbryta igen.