full of something.

jag frågade inte hur du mår för att jag inte orkar höra att du lyckades gå i land utan mig. jag vill inte veta vad det är du flyr ifrån, för att höra mina brister hos dina kriterier är som att sparka en kastrerad man mellan benen. det gör ont, men det är så jävla onödigt.

jag var blåögd när det kom till dig, men fiskade ändå efter fler blåtiror när du sa att du "behövde tid". slå sönder mig, älskling. nu blev det som min självdestruktiva sida ville, vi har sagt hejdå och du har yttrat de obligatoriska raderna;

"du är så bra, jag vill inte förlora dig som vän, det känns bra med dig men jag har en spärr. jag är så konstig och kan inte ta för mig. kan inte släppa loss. men du är jättefin, verkligen."

jag kräks. försöker komma ihåg dina vidrigt svettiga händer.