jag satte mig på ett tåg och viskade förlåt.

reflektioner från ett tåg.

jag kunde hela tredje världskriget utantill. varje skrymsle, varje soldats akilleshäl, alla utvägar för att se till att jag inte längre var en del av slagfältet byggt på fruktan och melankoli. jag vet att du ligger där, i mitten, och trots att jag vill ta dig därifrån är jag för svag för att själv orka lyfta din sårade kropp. förblöd inte. kom ihåg kartan jag ritade upp i din själ.

tåget börjar axa.

att kärleken var asymmetrisk råder det ingen tvekan om. när du saknar mig ligger jag och sover på en latexmadrass mitt i stan och undrar hur man kan bli så rik som den stackars ovetande föräldern som äger denna. när jag tänker på dig är du upptagen med verklighetsflykter och fläker upp din hud för att skrapa bort mig inifrån.

jag sätter mig på tåg för att komma ifrån. tjuvlyssnar på nyfunna kontakter som diskuterar litteratur. en styvpappa försöker desperat bli accepterad av små liv som skriker att banankakan bara är mammas. och stackaren bredvid mig som har någon hjärnskada säger hej till alla träd, hus och tåg som passerar utanför. jag får dåligt samvete för att jag irriterar mig på honom.

så var det gjort.

vi grät för mycket för att kunna kyssas ordinärt och jag satte mig på ett tåg och viskade förlåt.