förena och förorena.

alla dessa högtider blir jämt förknippade med ångest och jag låter min hjärna associera fritt.

du håller käft hela tiden. säger inte ett ord. du kastade ut mig, skrattade åt mig, kallade mig namn och sa att min framtid var ett förutspått misslyckande. nu talar du bara till mig när du ska förklara att jag har opassande kläder.

jag försöker distrahera mig från mig själv genom att hålla blodet varmt. jag slår fram ljud i saker, dricker alkohol och pratar fort. jag är min egen lilla bov när jag gör inbrott i min psykstörda hjärna och ältar alla fel.

förslag på känslomässiga aktiviteter verkar så rimligt med dig, fastän jag gång på gång lovat mig själv att jag ska hålla mig undan tvåsamhet. om inte för min egen, så för min stackars partners skull.

de vill börja proppa mig med litium.

snart är jag ensam. då ska jag spela musik för väggarna, laga enmansmåltider a´la lyx och läsa min favoritböcker. jag längtar.

tror fortfarande att det är svårare att vara hypoman. jag vill också gå runt och tro att jag är gud, tycka att hela befolkningen borde lyda mig och ha så starka viljor att jag utför saker. men alltid är jag nummer två, till och med i min sjukdom.