everybody knows.

jag går igenom olika nivåer av sk. autonomi men lyckas aldrig hitta någon konkret balans.

how fucking romantic.

ännu en man är i spanien och lever livet, jag lyckades aldrig klaffa i skolan, min bästa vän har lämnat mig med ett tomrum till mage och njuter nu av fransktalande mademoiselles, min arma moder tror att jag kommer stuffa upp. hon har lämnat mig ensam åt livets alla traumatiska positioner där man inte vill sluta som överlevande. missförstå mig inte, hon ringer ibland. kollar läget. frågar vart jag bor och om jag har jobb.

den senaste månaden har jag gång på gång fått säga hej till fler avsked, fjärilarna i magen har satt sig i någon sorts bakvänd utveckling och består nu av krälande larver. jag skriker medan jag kan, gör inbrott i älskares psyken, dansar femstegsdans med skit under fötterna för att infektera deras liv med blickar som får dem att tro att de är de enda som finns. låter du mig vara om jag visar vilket människovrak jag blivit? the others did.