pour toujours.

har fått nog. orkar inte ha dig i mig längre. jag kunde dra nytta av av det förr, värmas av tanken på att någon kunde hålla mig så varm under vintern utan att ens veta om det. det kändes överjordiskt. men det räcker nu. jag måste bli av med dig, jag vill inte minnas dig, vill inte behöva dig, vill att hjärtat ska förstå att tiden som skulle läka alla sår har gått och att jag bara beter mig kufiskt nu.

känslokalla uttalanden är saker jag filat på i timmar. du är invecklad, men jag kan dig. jag kan pulvrisera dig, göra dig arg, upprörd, livfull, sorglös, fnittrig. jag kan få dig att smälta; vet precis hur jag ska se ut och vilka benämningar jag ska använda mig utav.

du säger att mycket inte överraskar dig, men jag kan göra det hur många gånger jag vill.

i min dröm inatt påpekade du att jag sov efter att du klargjort din kärlek för mig. det fördärvade mig. och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till längre. dagen är nästan slut och jag har sannerligen inte kunnat fånga den.

det finns ingen ork till att klä på mig, äta, duscha, städa, sova.

jag tänker aldrig låta kärlek gå så djupt igen.