i am there while you choke on me.

och så var vi här igen.

det börjar med tempererade vårpirr, rinnande näsor och en obegränsad viljestyrka;

den här gången blir det annorlunda.

jag sitter och röker på en perrong och räknar, inte bara minuter, men även sekunder. föreställer mig hur jag ska slippa doppa mitt patetiska ansikte i en stackars kattpäls och få det omhållet av någons kraftiga händer istället. tåget stannar. jag ställer mig upp. här har jag varit många gånger förut. slänger cigaretten, borstar av mig det synliga smuts som kan ha fastnat på min redan lortiga (men oerhört tjusiga) kappa medan jag satt på den iskalla asfalten.

orden du kommer uttala om tio dagar ekar redan i min fördärvade hjärna.

han går av tåget. jag ser honom inte, men känner hans närvaro genom ett ojämt bultande i bröstkorgen. mina fingrar gör så ont av köld att jag måste spänna dem, tänja dem, trycka dem mot varandra. jag försöker klia bort drogerna jag tidigare tagit medan jag går mot vagn tolv.

han ser liten ut på långt håll. jag är den av oss som ser först. han tittar mest undrande på alla söta flickor på perrongen och undrar vilken av dem som kommer att visa sig vara jag. jag höjer försiktigt min hand. han lyser upp. det är nog den eleganta kappan som får honom att gå fortare.

- han tror att jag är vacker.

mina armar låser hans överkropp och jag säger ingenting. är mållös. stum. jag tiger. andas in den där luften jag visste existerade för flera veckor sedan, men som jag inte fått känna förrens nu. hej viskar han. jag skakar och försöker få ut samma ord. undrar om jag vågar släppa. lättar lite på greppet. ångrar mig. kramar hårt igen.

vi sätter oss på ett cementblock och han tänder sin välkomstpresent. "7 månader sedan", säger han med ett nöjt leende på läpparna. jag drar ihop benen för att gömma mig. för vad vet jag inte. orkar inte undra över det just nu. han är här. äntligen är han här. tar några bloss jag med.

de spelar egentligen ingen roll. tänker på dina kommande ord igen. får motbjudande gåshud.

ruskar av mig dig för några minuter till.

dagarna går och han kysser passionerat. vi ligger på höga tak och gömmer oss för världen. skildrar hemligheter med drömmar om hur det ska bli. jag slår på honom. spelar luftpiano. hamnar i psykotiska tillstånd. han följer med mig till akuten. mina njurar går sönder och jag kvider. han drar fingrarna genom mitt förfallna hår. tycker att jag är vacker på morgonen med

kuddavtryck på kinden.

dina ord.

gör så ont.

dina jävla ord.

gör så jävla ont.

han blir fåordig när det egentligen är jag som ska stöta bort. han lägger stadgande fötter på mina när jag tar emot obehagliga besked. han berömmer mig tiofaldigt när han hört ett enda av mina ord klinga ut i radio. han säger att jag är dum i huvudet som tror att jag är dum i huvudet.

han kan mig så bra.

tänkte bara säga att du är en jävla fitta

och jag hoppas du dör

och om du inte dör så hoppas jag du håller dig långt borta från mig

och aldrig hör av dig igen.

sedan åker han iväg och vi vet inte hur det blir nu.

jag lägger mig i min enorma 90-säng och febern gör sig till små svettpärlor som på osmakliga sätt når ur min panna och försöker täcka hela mitt ansikte med fukt. cementa-katten ligger på min mage och jag frågar henne varför de ska ta henne ifrån mig. hon öppnar ögonen och tittar på mig. flyttar närmare och låter mig lägga handen mellan hennes armar så hon kan hålla om mig. sedan somnar vi och när vi vaknar är allting så fantastiskt tragiskt igen och jag undrar om det bara varit feberdrömmar, alltihop.