en trallan.

och därefter bad lamporna om ursäkt för sitt naturstridiga handlingssätt, tog ett sista andetag och somnade in med långfingret åt edison.

självfallet ska det börja med ett så befängt försök till en ny metafor du aldrig hört och som du självklart kommer glömma, även om du var fånig nog att tycka att den var bra.

och mamma sa att pappa var nångon annan. en katt som förtränger vägen hem då världen är mer intressant.

och jag vill inte jämföra mig med generationer jag avskyr

men vi blir lika blöta av samma regn och jag flåsar precis som dem när kullar är för höga.

det fanns ett hjärta som bara skulle ge dig en kyss farväl

och du blev pappa och pappa är borta och hjärtat följde med.

men allting verkar bra bra bra och "hur kunde du, flicka lilla?"

jag tappar bort mig hela tiden när tårar saknar utgångstpunkt.

och du är okej.