jag behandlade dig som en obehandlad
och ändå tackade du mig i flera år efteråt.
jag är en självlärd provokatör, äter stuvning och pratar rött,
du sover på mitt golv.
det har blivit egendomligt. knepigt. ledsamt. lite obehagligt.
men elegant. de prasslande löven som nu ger mig huvudvärk var förr en strävan och nu en dröm jag inte kan leva med.
jag vaknar upp under drastiska förutsättningar, gråter under morgondagar eller seglar iväg när jag pressar gaffeln i potatismos. jag saknade mina tunga fötter, mörkret, att inte tro på solen & att spendera kvällarna under total isolering. jag saknade det brunkläggiga gräset på andra sidan.
fortfarande skriver ingen sånger om mig.
No comments:
Post a Comment